Öva på att sammanfatta

Johannes Gutenberg föddes i den tyska staden Mainz. Han var den yngste sonen av en överklassköpman och hans andra fru, som var dotter till en butiksägare. Man antar att Gutenberg växte upp bekant med guldsmedshandeln.  Men historiker medger att: “Det mesta av Gutenbergs tidiga liv är ett mysterium.”. Man tror att familjen Gutenberg 1411 migrerade till Strasbourg av politiska anledningar. Gutenberg förmodas ha studerat på Erfurts universitet.

Runt 1439 var Gutenberg inblandad i ett missöde: att tillverka polerade metallspeglar att sälja till pilgrimer i den tyska staden Aachen. På grund av otur förlorade Gutenberg alla pengar han spenderat på att tillverka speglarna.  När investerarna började undra har det sagts att Gutenberg lovade att dela med sig av en “hemlighet”. Man har spekulerat i att denna hemlighet kan ha varit idén att trycka med en rörlig typsats. Legenden säger att idén “slog ner som en blixt”.

Det var i Strasbourg år 1440 som Gutenberg sades ha fulländat och avslöjat sin uppfinningshemlighet. Tillbaka i Mainz år 1448 satte Gutenberg upp en tryckeriverkstad där han använde sin nya tryckningsmetod.  År 1455 var Gutenberg klar med sitt stora projekt, den tryckta Bibeln. Men år 1456, på grund av skulderna han dragit på sig för Bibelprojektet, förklarades Gutenberg bankrutt och förlorade sin tryckeriverkstad. Dock behöll han en liten tryckerihörna där han fortsatte att trycka Bibeln och andra verk. År 1465 erkändes Gutenbergs prestationer och han fick titeln “hovman”, en titel som även omfattade ett stipendium.  Gutenberg dog 1468 i Mainz och hans insatser var i stort sett okända.

Gutenberg var den första europén som använde tryckpressen och den rörliga typsatsen.

Hans verkligt epokgörande uppfinning var det praktiska system som möjliggjorde massproduktion av tryckta böcker. Fastän Gutenberg inte hade så gott om pengar i sitt liv så spred sig tryckeritekniken snabbt och nyheter och böcker började att förflyttas i Europa. I det sena medeltida Europa introducerade den rörliga typsatsens ankomst masskommunikationens era i Europa, och underlättade vetenskaplig publicering vilket var en stor katalysator för den senare vetenskapliga revolutionen.

Gutenberg ansågs vara en av de största personligheterna i mänsklig historia och han förklarades vara den inflytelserikaste personen i det andra millenniet, och hans uppfinning den viktigaste i det här millenniet.

Puman

Pumans geografiska utbredning:
Puman, också känd som bergslejon eller panter, är ett stort kattdjur som hör hemma i Amerika. Det är en anpassningsbar och generalistisk art som finns i de flesta amerikanska naturliga miljöer.

Pumans egenskaper och beteende:
Secretive and largely solitary by nature, the cougar is properly considered both nocturnal and crepuscular, although sightings during daylight hours do occur.

Pumans jaktvanor:
Puman är ett bakhållsrovdjur och tar många olika byten. De viktigaste födokällorna är huvudsakligen hjort, men även boskap. Den jagar även arter så små som insekter och gnagare.

Pumans hemvist
Puman föredrar platser med tjock undervegetation och steniga områden så att den kan smyga, men de kan även leva på öppna platser. Puman är ett territoriedjur och överlever med låg beståndstäthet. Det individuella territoriets storlek beror på terrängen och mängden byten.

Puman och människan
Puman är tillbakadragen och undviker människor. Dödliga attacker på människa är ovanliga, men har ökat i Nordamerika på senare tid eftersom människor gått in i pumans territorium.

Bevarandestatus
En produktiv jakt följt av europeisk kolonisering av Amerika samt den pågående mänskliga utvecklingen av pumans hemvist har orsakat att beståndet sjunkit dramatiskt. I synnerhet utrotades puman i början på 1900-talet i östra Nordamerika, förutom en isolerad delpopulation i Florida.

Lejonet och musen av Aisopos

En dag låg ett lejon och sov då en liten mus började springa upp och ner på honom. Lejonet vaknade och lade sin stora tass över den och öppnade sin stora käft för att äta den.

– “Förlåt mig, Ers majestät,” pep den lilla musen. ”Förlåt mig för den här gången, jag ska aldrig glömma det. Kanske kan jag göra dig en tjänst någon gång?”

Lejonet fann detta erbjudande från en mus så komiskt att han lyfte tassen och lät den gå. En tid senare fastnade lejonet i en fälla, och jägarna som önskade föra honom levande till kungen, band honom vid ett träd medan de hämtade en vagn att dra honom på. Just då kom musen kilande och då den såg lejonets svåra belägenhet kom den fram till honom och började gnaga loss de rep som bundit fast Djurens konung.

– “Hade jag inte rätt?” sa den lilla musen.

Fabelns sensmoral: Små vänner kan visa sig vara värdefulla vänner

Sagan om de tre små grisarna

Det var en gång tre små grisar. En gris byggde ett hus av halm medan den andra grisen byggde sitt hus av pinnar. De byggde sina hus väldigt snabbt och sedan sjöng de och dansade hela dagen för att de var lata. Den tredje lille grisen arbetade hårt hela dagen och byggde sitt hus av tegel.
En stor stygg varg såg de två små grisarna dansa och sjunga, och tänkte: “Vilka saftiga möra måltider de skulle bli!”. Han jagade de två grisarna och de sprang och gömde sig i sina hus.
Den stora stygga vargen gick fram till det första huset och pustade och frustade och blåste ner huset på någon minut. Den skrämda lille grisen sprang till den andra grisens hus, som var gjort av pinnar. Den stora stygga vargen kom nu fram till det huset och pustade och frustade och blåste ner huset på nolltid. Nu var de två små grisarna livrädda och sprang till den tredje grisens hus, som var gjort av tegel.
Den stora stygga vargen försökte att pusta och frusta och blåsa ner huset men han kunde inte. Han försökte i flera timmar men huset var väldigt stadigt och de små grisarna var säkra där inne. Han försökte att ta sig in via skorstenen men den tredje lille grisen kokade en stor gryta med vatten och satte den under skorstenen. Vargen ramlade ner i den och dog.
De två små grisarna skämdes för att de hade varit så lata. De byggde också sina hus av tegel och levde lyckliga i alla sina dar.

Reality-TV – Vad är det?

Reality-TV är en TV-genre som handlar om att filma verkligheten, oftast i vardagslivet med en grupp människor som vanligtvis inte är professionella skådespelare. Reality-TV-program för ofta deltagarna in i situationer och miljöer som de annars aldrig skulle hamna i.

Genren har olika standardtroper, t.ex. “bekännelser” där deltagarna uttrycker sina tankar. I tävlingsbaserade reality-shower finns andra vanliga element så som att en deltagare åker ut varje avsnitt, en domarpanel och konceptet “immunitet”.

Reality-TV har fått stor kritik sedan populariteten ökade.  Mycket av kritiken har kretsat runt användningen av ordet “reality”.

Kritiker har argumenterat att reality-shower inte korrekt speglar verkligheten, både implicit (deltagarna placeras i konstlade situationer), eller på ett svekfullt sätt (scener iscensätts eller tas om framför kamerorna).

Annan kritik som reality-TV fått är att det avser att förödmjuka eller exploatera deltagarna (särskilt i tävlingsprogram) eller så glorifierar det vulgaritet och materialism. Ett antal studier har försökt att slå fast varför folk gillar reality-TV.

År 2006 var fyra av de tio populäraste programmen bland tittare under 17 år reality-shower. Studier har visat att unga personer tar efter det beteende som visas i dessa program och de får mycket av sin kunskap, särskilt om konsumentmetoder, via TV.

“En teaterföreställning i England är, för varje känslig person som har upplevt den italienska och den franska teaterns raffinemang, något av en chock och tjänar som en eftertrycklig påminnelse om hur nyligen dessa öbor lämnade barbarismen efter sig. Det beror inte så mycket på deras beteende, även om den vulgära delen av publiken förde ett ständigt oväsen och, det måste erkännas, somliga av de bättre ställda var långtifrån tysta. Detta förklarades av den vilda entusiasm som skådespelartruppen möttes av. Det hade bara gått några år sedan dylika evenemang återigen blev tillåtna, och glädjen över att få se ett nytt skådespel hade gjort hela staden yr av upphetsning. Det påstods att studenter rent av hade sålt sina läroböcker och filtar för att kunna köpa de skandalöst dyra inträdesbiljetterna.  Inte heller var föreställningen helt undermålig, även om den var förfärligt rustik, mer lik ett karnevalsupptåg än äkta teater. Men det slags skådespel engelsmännen uppskattar avslöjar vilket grovhugget och våldsamt släkte de i grund och botten är. Pjäsen var skriven av en man som hade bott ganska nära Oxford och som beklagligtvis uppenbarligen varken var berest eller bekant med de stora författarna, enär han saknade såväl tekniskt kunnande som förmåga att skapa en handling och, icke minst, känsla för det passande.

Sålunda kastades de trenne enheter, som Aristoteles lärt oss att betrakta som oundgänliga för att ett drama skall uppvisa ett inre sammanhang, över bord praktiskt taget redan i skådespelets första scen. Pjäsen utspelades alls icke på en och samma plats utan inleddes i ett slott (tror jag) och flyttades sedan till en hed, därpå till ett slagfält eller kanske två, och slutade med att författaren tydligen försökte lokalisera en scen till varenda liten stad i landet. Till råga på detta bröt han även mot tidens enhet – mellan en scen och nästa kunde det förflyta en minut, en timme, en månad eller (såvitt jag förstod) femton år, utan att publiken meddelades detta. Även handlingens enhet saknades, i och med att huvudhandlingen tycktes bortglömd under långa perioder, medan sidoberättelser togs upp, nästan som om författaren hade samlat ihop sidor ur manuskripten till ett halvdussin skådespel, slängt upp dem i luften och sedan häftat ihop dem i den ordning de hade råkat hamna på marken.

Språket var än värre; en del gick jag miste om eftersom skådespelarna saknade känsla för deklamation och talade som om de befann sig hemma med sina vänner eller på ett värdshus. Visserligen var den äkta skådespelarens maner, då han står orörlig vänd mot publiken och förför denna med den sköna vältalighetens hela makt, knappast på sin plats här, eftersom det icke fanns mycken skönhet att överbringa. I stället bjöd de på ett språk som var hisnande grovt. Speciellt under en scen, där en ung ädling spelar galen och skuttar omkring på en kal hed i regnet, varpå han träffar kungen som också har blivit vansinnig och prytt sig med blommor i håret (tro mig, jag skämta inte), väntade jag mig att damerna skulle tvingas lämna teatern av sina beskyddande äkta män. Men de satt tvärtom kvar och visade alla tecken på att vara roade, och det enda som åstadkom en rysning av olust var närvaron av kvinnor på scenen, något som ingen tidigare skådat.

Slutligen våldet. Gud allena vet hur många som blev dödade; i mina ögon förklarar detta varför engelsmännen har gjort sig kända för sådan brutalitet – ty hur skulle de kunna vara annorlunda, när dylika avskyvärda händelser förevisas för att skänka förströelse? Så får exempelvis en greve ögonen utstuckna på scenen, helt synligt för åskådarna, och på ett sätt som inte överlämnar något åt fantasien. Vilket syfte kan en så grov och onödig råhet tjäna, annat än att kränka och chockera?

I själva verket var det enda verkligt intressanta med denna begivenhet – som drog ut på tiden så till den grad att slutscenerna utspelade sig i ett välsignat mörker – det faktum att den gav mig en rundmålning av traktens societet, eftersom praktiskt taget ingen tycktes ha motstått frestelsen att gräva med fingrarna i den smörja som här erbjöds.”

Iain Pears – “Den fjärde sanningen”